Förutom alla fördelar med att kompostera med EM Bokashi, som att alla näringsämnen återförs till jorden, mikroorganismernas roll för humusbildning, växtkraft osv finns ett starkt argument för EM Bokashi:
Bokashikompostering är den ultimata komposteringsformen för den som är lat.
Jag erkänner att jag tillhör den kategorin. Visst kan jag arbeta hårt och göra intensiva ryck i perioder - speciellt på senvintern när man längtat hela vintern efter att sätta fröer i små krukor och på våren när fåglarna kvittrar. Visionerna är alltid stora och jag sätter ivrigt igång med projekt, skriver långa listor och drar mig motvilligt in från trädgården när mörkret fallit. Jag läser också allt jag kan komma över och ser på alla brittiska trädgårdsprogram.
Men så händer någonting i mitten på juli. Helt plötsligt känns det viktigare att få dyka i havet, göra upp en eld vid stranden och mysa med vänner och familj. Väl hemma är huvudet fyllt av andra tankar - ledig tid går hellre åt till att läsa en roman eller lyssna på musik. Under tiden tar ogräset fart, bara hälften av tomaterna binds upp och där salladen skördas får ytan förbli tom. Den där hörnan med bråte och kvickrot får nog röjas upp nästa år i stället.
Inte så att jag släpper odlingarna och blommorna helt, men jag är helt enkelt inte lika uppfylld av det längre. I början av hösten kan ett nytt ryck komma med inspiration, som sedan avtar i takt med att blåsten och regnet ökar.
Förut brukade jag få enormt dåligt samvete för det, men det kom till en punkt där jag lovade mig själv att trädgård ska vara lustfyllt och roligt - annars kan det vara. Då vet jag att jag går ut där för att jag själv vill.
Det är därför jag är så glad att Bokashihinken alltid finns där. Jag har den uppställd på diskbänken. Den är en självklar del av en daglig rutin. Lika självklart som det är att diska upp efter maten är det att tömma matavfallet, strö lite kli och tappa kranen på den andra hinken som står och jäser. Det har vi gjort i 7 år nu, och varannan vecka får man glädjen att gå ut och välja ett bra ställe att gräva ner innehållet på.
Det fina med min hink är att även om jag inte lyckas med att förverkliga alla visioner, eller om jag skjuter upp mer ambitiösa projekt, fyller jag ändå på min trädgård i långsam men stadig takt med den bästa tänkbara näringen den kan få. Det går snabbt att bli jord och det är otroligt enkelt. Allt vi inte äter upp kommer trädgården till nytta.
Jag gör också en god insats för miljön.
Det är till och med enklare att bokashikompostera än att lägga matavfallet i de där bruna papperspåsarna man får av kommunen. De behöver man gå ut och tömma i soptunnan varje dag. Bokashihinken står kvar i flera veckor innan den är full - utan att lukta härsket eller skämt.
Och när det är dags att gå ut i trädgården för att tömma den fulla hinken som jäst klart och sätta den nyss fyllda på jäsplatsen - ungefär varannan vecka i vår familj, det är inte heller så noga - så känns det fantastiskt bra att kunna ge jorden och växterna något de behöver och mår bra av. Man känner sig duktig. Det är något en lat trädgårdsmästare som jag kan behöva känna sig.
